Citat och smart sagt

"Strävan efter seger förtar kraften i nuet", Eckhart Tolle.
Man missar "flowet", vilket verkligen är att befinna sig i nuet.

"Hämnd är en lat form av sorg."

"Det är inte galenskaperna som förpestar världen, utan det är det dåliga samvetet."
Vad har du på ditt samvete?
Ska du ha det på ditt samvete?
Vem har sagt det?

Så är det ju, att... Jesus korsfästes och dog.
Varför går du genom hela livet "korsfäst"? Vem har hängt upp dig?
Vi är bra på att ge oss själva livstidsdomar för det minsta lilla.

Började fnissa åt mina tokerier så i min sysslolöshet hittar jag bara på en massa dumt ju... Samlar ihop en del av alla de galenskaper jag gjort genom tiderna:

* 13 år och börjar högstadiet. -Vilket bra rim jag kom på, sa jag till min klasskompis. Peter André, han har diarré, Peter André han har diarré... diggade på som tusan tillsammans. Bakom oss går en lärare. In i klassrummet. Vår nya klassföreståndare presenterar sig som, just det, Peter André.

Under min gymnasietid gjorde jag bort mig på små vis nästan dagligen, eller iaf veckovis

* 16 år - ute med min moppe, en kompis sitter framför mig. Hade en Cresent Compact, trimmad med halvmåne tror jag. Det regnade och var höst. Regnet gör ju att det inte går att se med glasögon på så av och ner i fickan med dom. Vi är ute och buskör på skogsstigar. Kompisen skriker helt plötsligt NEEEEEEEEEEEEJ. Hann väl precis säga vadå, samtidigt som jag med buller och bång parkerat mopeden snyggt i ett rostigt gammalt cykelställ.

* 16 år - premiär för bowling. En tjejgäng på 3. Halvbekanta lite här och där. Mitt tredje klot rullar iväg skitfint, ser att det helt klart kan bli strike, hejar på bara mer och mer... underligt, ingen annan hejar. Smack! Där satt den, fullträff i grinden. Inte tusan visste jag att det var väntetid på den.

* 18 år - min kompis och jag skulle ut och köra lite skogsrally. Hon körde. Bälteslagen rätt ny. Cora (RIP) säger att här behöver man inget bälte och tar av sig sitt. Ta av dig ditt också. Okej! Vi fräser på så gruset ryker, skrattar och har roligt. Weeeeeeeee, rull rull runt och ner i diket. Vi frågar varandra hur det är? Allt okej. Jag vevar ner fönstret och kryper ut och tänker herrejisses, kommer Cora ut ens med sin stora bak. Det gjorde hon. Vi hämtar en lantbrukare som har traktor och hjälper oss få bilen på rätt köl igen. Byter ett däck. Placerar den hela främre vindrutan i baksätet, föll ur när den vändes om. Kör hemåt. Vi möter nån som Cora känner. Han stannar sin bil, vevar ner rutan och frågar oss nåt. Vi hör ju helt klart vad han säger, men hon vevar ner för att svara. Det skrattade vi gott åt på vägen hem.

* 19 år - chockerande syn i klädgarderoben.
Kommer hem från gymnasiet, mamma var då runt 40 år. Kom och hjälp mig, hör jag. Tar av mig skorna och undrar var hon är. Här. Var? Härinne i klädgarderoben. Öppnar dörren och ser ett miffo till mor. Ena benet bakom nacken, hur har den kommit dit. Hjälp mig! NU! Med vad? Ta bort det där jävla benet jag inte får ner. Skrattar ju så jag tror jag ska dö, för hon ser så dum ut där hon sitter mitt på golvet med benet bakom nacken. Måste ju naturligtvis också fråga varför hon inte har det andra benet där också. Därför att det har jag fått loss, fräser mamma! När jag väl lyckats få loss henne ur sin prekära situation frågade jag vad tusan hon gjort. Skulle bara testa om hon fortfarande fick upp båda benen bakom nacken...

* 20 år och chaufför, min bil. Ute med kompisar på stan. Vi går till bilen från passagerarhåll så jag tänkte vara smart och öppna upp för att sedan gå över till rätt sida. Slängde visst av mig hjärnan. Sätter mig och stänger dörren. Tre kompisar står utanför och ser ut som fån. Öppnar igen och undrar vad dom väntar på. Vem ska köra då?

* 23 år, ute på disco med tjejkompisar, en kille slänger sig ner och tar plats för oss. Funderar på vad tusan jag ska hitta på, för han ska då få. En lång harang av fula finska ord och tyckande rullar ur min min. Han svarar, på finska, "akta så jag inte pissar på dig". Herregud, att jag inte dog. Både skratta och grät samtidigt tror jag. Han tog mig ut på date senare, och köpte även en bil av mig, så no hard feelings...

* 24 år - På jobbet kl 08.10 en morgon. En jobbarkompis som varit gift och hade två barn berättade tidigt på morgonen för mig nåt som hänt henne för något år sedan. Hon var hemma och kände sig sjuk, hade aldrig varit sjuk tidigare. På distrikt bad de henne ta tempen och återkomma. Hon hade lagt sig och tagit tempen. Ringde tillbaka och sa att det visade ingenting alls. Hon hade placerat febertermometern mellan skinkorna. Jag skratta så jag grät åt hennes historia, det gjorde hon också. Det ringer när vi skrattar som bäst, jag försöker behärska mig men brister flera gånger. Telefonen hade då en klyka som sekretess. Hann säga Pentr... innan jag slängde luren på skrivbordet och själv låg jag där också, hade ju så ont i magen av allt skrattande. Efter en minut var jag lite lugnare, tar upp telefonen och upptäcker att klykfan inte gått ur läge och att denne någon hört oss hela tiden. Åsa mimade, lägg på luren. Pinsamt!

* 25 år och kommer körande, ser en kompis. Hon vinkar. Jag öppnar för att kliva ur och prata med henne... i farten.

* 30 år och på mässa i Göteborg å företagets vägnar. En fadäs och en ögonbrynshoppare :-)
- Ögonbrynshopparen. En bodybuilder passerar vår monter och en av våra säljare säger, honom ska man nog akta sig för. Han är stor. Tycker du säger jag, honom ska jag ut och äta med ikväll...
- In kliver en av våra största köpare hinner samma säljare viska till mig. Jäkla snygging! Wow! Han kommer in till montern, presenterar sig för mig genom att säga "Hej, jag heter Bert-Ove Larsson, från Saab-Scania Trollhättan". Själv helt tagen och tankarna fladdrar säger jag "Hej, Anne-Mari Karlsson, Pentronic". Han tittar på min namnskylt... jag tror jag ska dö... "Ursäkta, vad säger jag, Kallatsa heter jag ju", men hade väl tyckt att mitt helt plötsligt påhittade namn rimmade bättre med hans.

* 32 år, på jobbet. Nu finns de ju inte inte mer, men när jag jobba så fanns det mugghållare och det fanns muggar att stoppa i. Står och pratar med en jobbarkompis, fyller på lite kaffe... konstigt... ser inget kaffe, fyller på lite till - genom mugghållaren u t a n mugg. Stor pöl kaffe låg på golvet!

* Vid 35 år och i Finland. Går ur bilen, ringer på klockan blir välkomnad av min kompis hos sina farföräldrar. Vi ska göra gemensam resa tillbaka till Sverige. Går tillbaka till bilen för att säga hej då och ta med min resväska. Åter till där jag nyss var. Bara öppnar dörren. Såg det verkligen ut så här nyss? Ingen säger något. Tapeterna är fel, möblerna är fel. Är 3-4 meter in i lägenheten. Vänder mig om, går ut och stänger dörren. Upptäcker att jag är en huslänga fel.

Oh, my good! Detta har jag fått berättat för mig:
* Vid 38 år - min väninna. Bodde då i Oslo. De har vart ut o svirat, hon blir kissenödig. Hon kom ihåg en jobbarkompis i ett högre hus. Hon bara svävar över dörrknappar och knäpper och knäpper. En person svarar i högtalarsystemet. Hon säger hej, presenterar sig och säger öppna. Jag vet ju inte vem du är. Det är ju jag (hör att det är en främling), öppna för tusan jag behöver låna toaletten. Dörren öppnar sig. Hon går trapporna upp, ser en dörr och en kvinna - "toaletten, var är toaletten". In går hon, gör sitt. Säger tack så mycket! Och väl ute berättar hon inte att det var då rakt inte jobbarkompisen hon varit och kissat hos.

* 38 år - Jocke min vän (RIP) vill ha skjuts in till akuten. Har skjutsat honom ett par gånger tidigare för brutet lillfinger en midsommar och nåt annat en annan. Denna gången var han väldigt flåsig och trodde han hade brutna revben. Hämtar upp honom och vi åker in. Han säger att han tror det hände igår kväll när vi lagt båten och tog oss upp för slänten skrattandes i mörkret och benen vek sig på mig, vi ramlade omkull bland snår och sten. Vi sitter på akuten och väntar länge, tycker så synd om honom. Helt genomsvett av smärta är hans t-shirt och han ser så eländig ut... hmmm, kanske jag kan glädja honom lite... Du Jocke, när du väl kommer in till doktorn. Då får du inte tala om att det är jag som klått opp dig. Där satt han och småhoppade av skratt och av sitt onda... Du är galen du, Anne! Jag vet...

* 42 år - Ingen galenskap, bara lite tokigt. Syrran vill ha hjälp med att mäta mängden golvlist som behövs till sovrummet. "För jag är ju inte så bra på att mäta, det vet du ju". Vi hade riktigt roligt och mätte på. Så där ja, nu har jag räknat ihop det. Okej, vad blev det 25 meter? Nä, 240 säger syrran helt allvarligt.

* 49 år - 21 maj 2009
Var nyss och tanka bilen! När jag tankat klart öppnade jag bildörren och klev in... i baksätet!!! *asg* Tur klockan var mycket och jag var ensam på macken. Jag fnittrade gott åt min dumhet!

Har suttit och plitat ihop ett tal till min systerdotter som tar studenten imorgon.

Vi har så jäkla givande samtal när vi ses. I bastun kan vi sitta i timmar och bubbla. Och ibland förvånar hon mig själv över att jag faktiskt ibland tänker och säger saker riktigt bra.

Som exempel så hade jag sagt något riktigt tröstande när hennes marsvin Linda var tvunget att tas bort. Anne, minns du inte vad du sa... "Linda är inte borta, bara lite längre bort än vad vi kan se... och vi kan känna att hon ändå finns med oss".

Ibland när vi pratar om hundproblem tycker jag Anjelina är så jäkla smart och klämmer ur sig något klockrent. Vad rätt du tänker fröken, var har du lärt dig det. Men det är ju du som sa en gång att... Hahaha! Har jag sagt det där, det är ju riktigt bra ju!

Läste något fint idag och det stämmer rätt att bjuda på min bild av mina penséer till det. Min morfars favoritblomma när han levde.

"De vi älskar lämnar vi inte...
Vi går bredvid dem, varje dag
Ibland osedda...
Ibland ohörda...
Men alltid nära..."

Hämtat från www.haxriket.se

" Varför vara besvärlig
när man med liten ansträngning
kan vara helt omöjlig"

Det mest primära funktionerna när man skaffar sig en ny telefon borde väl ändå vara att det går att prata i den och att den ringer när någon försöker nå mig, och de faktorerna bör väl också finnas som några av de huvudpunkter som går igenom under en kvalitetskontroll före leverans. Morr!

Själv var jag häromdagen återhållsamt vansinnig på Telenor. Köpte en smartphone i februari, ringde efter fem veckor och sa att telefonen inte ringer - inte alls, ger signal en sekund (men samtalet finns där) eller går över till direkt till Eurovoice - plus att jag inte hörde vad folk sa eller de hörde inte mig och det jag hörde kom med fördröjning så det blev att vi prata i mun på varandra. Helt klart en delvis defekt telefon de levererat tyckte jag - ge mig en ny. Icke! Vi skickar dig en påse får du skicka in den på service. Jag kan inte vara utan telefon. En lånetelefon kunde jag bara få från Telenors serviceställe.

Så den 22/5 när jag ändå var i Linköping lämnade jag in den och fick låna en telefon. Hämtade min telefon den 1/6, en resa på 4 timmar och 30 mil. Telefonen ringde samma dag, en väninna till mig, och fanskapet ger ifrån sig en ynka ton och går över till tyst läge. Ringde och sa att först har ni gett mig en delvis defekt telefon och nu, tack så mycket hör jag vad folk säger till mig och de hör mig, men den ringer ju inte som den ska. Ni kan omöjligt ha gjort något åt det felet. Vad tusan har ni för kvalitetskontroll egentligen? Du får skicka in den igen. Helvete heller tänkte jag. Nu ska jag bara ha en ny.

Ringde Telenor i onsdags och tjejen skulle återkomma när hon pratat med någon.

Sent i torsdags åkte jag hem från mor och glömde vågen jag har att mäta upp maten med till Elliott. Upptäckte när jag trött kom hem och packade upp. Ringer mor och hon säger att hon ringt mig en minut efter det att jag åkt. Jäkla telefon! Kokade över, hämtade min våg - 6 mils resa t o r. Så fredags morse ringde jag återhållsamt vansinnig till Telenor, berättade om besväret jag hade igår och sa att jag ännu väntade på ett samtal från dom, men jag vet inte om ni ringt eller inte för min telefon ringer inte alltid. Tjejen skulle lämna meddelande till den som hade det på sitt bord och be henne ringa upp. Ringa upp en telefon som inte säkert ringer. Hur tänker dom då?

Det här borde vara direkt byte mot ny tycker jag. Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Och jag lär vara helt omöjlig till annat än en ny telefon har jag bestämt mig för.

Husse tror jag vinner slaget!

Kommer ihåg en gång jag blev skogstokig på en leverantör i Spanien. Är alltid i yrkessammanhang behärskad och saklig. Leverantören i luren ville genomföra en prishöjning på kopplingsplintarna de levererade till oss. Försökte i saklig ton få henne att förstå att eftersom de är sena med sina leveranser, inte pålitliga i sina leveranslöften, och när varorna kommer så är de icke okej utan får pillas iordning av verkstaden. Så prishöjningar accepterar jag inte i nuläget. Hon ville inte lyssna på mig utan kom med en massa motargument så mitt i en mening förvandlas jag från att vara försvenskad finska till en hetlevrad spanjorska som slog näven i skrivbordet och skrek i luren. Att tala med spanjorskor på spanjorers vis gick hem
Lägger till att vi fick en ännu bättre kund-/leverantörsrelation efter detta samtal, och de fick göra en prishöjning när problemen med kvaliteten och leveranserna fungerade. Tillsammans med vår konstruktör gjordes en produktförbättring så deras kopplingsplintar blev riktigt bra.

"Om man skapar med hjärtat lyckas nästan allt,
om man skapar med förstånd lyckas nästan ingenting."

Blandar i detta blogginlägg mitt eget tänk och det jag förstått när jag läst lite olika böcker varvat med det jag gått igenom.

Ett härligt ordspråk jag skrev av för länge sedan. Ett litet korn av det hela har jag haft med mig och förstått men förstår det bara bättre och bättre. Livet är faktiskt väldigt lätt men finns det bara en minsta lilla möjlighet så är man ju mer än villig till att göra det komplicerat, svårt och förjävligt. Haha!

Man fnyser åt det där att leva i nuet tills den dag man förstår att så är det ju. Att ständigt befinna sig i brus och inte våga bara vara i tystnad är ett evigt försök till att försöka distrahera sig själv och sina tankar. Så länge man gör det lär man heller inga "uppenbarelser" få.

Skruva ner oljudet, planera en mediabojkott. Det gäller att både tysta bruset omkring sig och inom sig när man vill landa i nuet. Att bara vara, låta tankar flöda men inte fastna i dom utan bara låta dem passera, "tack och försvinn". Bli en iakttagare!

När jag blev enbo efter att ha varit sambo i många år var jag så väldigt mot brus. Jag levde 1,5 år utan TV och det var så skönt med tystnaden. Drog en lättnadens suck och var så glad i hjärtat. Visst var det en liten omställning i vad jag skulle ta mig för istället och kände mig aningen handlingsförlamad ett tag men sen hittade jag allt möjligt att göra. Att återuppta läsningen till exempel, och att bara vara. Numera har jag en TV fast är inne i en mediabojkott till 75 %.

Släng intellektet längst in i garderoben lite nu och då! Du existerar här och nu, medan intellektet befinner sig i framtiden.
Att vara identifierad med intellektet är att vara fångad i tiden, det vill säga i tvånget att leva nästan uteslutande genom minnen och förväntningar. Det gör att du ständigt i tankarna är sysselsatt med det förflutna och framtiden, och det skapar en ovilja att möta och erkänna nuet och tillåta det att vara. Tvånget uppstår därför att det förflutna ger dig en identitet och framtiden innehåller ett löfte om räddning, om tillfredsställes i någon form. Båda är illusioner, säger Eckhart Tolle.

Så fantastiskt intelligent skrivet så jag får gåshud! Snacka om att jag suttit fast. Har sagt högt många gånger att det är då tusan att jag alltid sitter fast i huvudet. Nu förstår jag varför. Minnen och förväntningar, spola det och jag landar fint och mjukt i nuet. Så jäkla enkelt! Träna behöver jag ju, men att putta bort tankar är lätt när man vet att det är verktyget man ska använda.

Mitt eget tänkande går i farten av en rymdraket, jag är född sån. Lika fort som mina små ben bar när jag bara var nio månader ung så gick jag, och systerdottern klagar rätt ofta på att jag går för fort. Jag talar ännu fortare än vad jag går och tankarna far i rymdfart så jag hinner verkligen inte säga allt jag tänker. En läkare sa när de misstänkte att jag hade en tumör att mina celler är mera aktiva än hos normalpersonen. Lite festligt tycker jag!

Använd intellektet på ett kreativt sätt! Eckhart Tolle säger, att närhelst du behöver hitta ett svar, en lösning eller en kreativ idé, sluta tänka ett ögonblick genom att rikta uppmärksamheten mot ditt inre energifält. Bli medveten om stillheten. När du börjar tänka igen kommer du att göra det på ett nytt och kreativt sätt. Man skulle kunna säga: tänk inte bara med huvudet, tänk med kroppen.

Minns med glädje och stolthet den utbildning jag genomförde för verkstadspersonalen. De tjatade lite nu och då och ville att jag skulle hålla en vidareutbildning i materialhantering. Efter mycket funderande kom idén av ett magnifikt och annorlunda upplägg som jag leendes och ivrigt planerade. De skulle bara veta....

Att lära ut hur man för till extra material, byter ut eller kasserar när något går galet i produktionen sker på olika vis var utbildningen syfte. Isället för att prata om mantelmaterial, förskruvningar, kablage och kabeldon så bestämde jag mig för att vi skulle rita förloppen och det vi skulle leka med för att förstå materialhanteringen var en sockerkakssmet. Förvirringen och förvåningen gav ett ännu större leende på mina läppar. Vi tappade ägg i golvet och tog ut formen innan kakan var färdig osv och hanterade materialen ägg, mjöl, socker osv på olika vis. Alla 10-12 deltagare var lyriska när vi var klara. De förstod! Och det var enkelt! Själv var jag mäkta stolt över att jag vågade vara lite halvgalen!

Skapande sker i tomrummet! Alla sanna konstnärer skapar, vare sig de är medvetna om det eller ej, utifrån ett tillstånd av icke-tänkande, utifrån inre stillhet. Intellektet ger sedan form åt den kreativa impulsen eller insikten. Även framstående forskare har rapporterat att deras kreativitva genombrott har kommit när tankarna varit stilla. Det förvånande resultatet av en undersökning, däribland Einstein, i vlken syftet var att kartlägga deras arbetsmetoder, var att tänkandet "endast spelar en underordnad roll i den korta, avgörande fas då själva skapandet sker, skriver Eckhart Tolle och hänvisar till A. Koestler.

Det var väl det jag gjorde när jag kläckte min geniala idé om att baka sockerkaka. Samma var det när jag blev utsedd av min grupp att presentera vår produkt och marknadsplan när jag pluggade till internationell säljare/marknadsförare. Vi satte ihop den muntliga presentationen tillsammans men jag kom med förslaget att använda en bläckpenna till att illustrera vad vårt dataprogram gjorde, nämligen satte ihop komponenter till en helhet. Älskar att göra presentationer! Jag går in i ett "flow" och vet i ärlighetens namn inte vad jag säger under den tid presentationen varar. Märkligt och häftigt samtidigt! Gissar att även "flow" handlar om detta tomrum och icke-tänkande i nuet. Åhörarna var klassen som bestod av tjugofem personer och sedan var det ett fyrtiotal som representerade kommunledningen och inbjudna företagare. När mitt framförande var avslutat reste sig företagsrepresentater från SMHI och sa att de ville vara pilotkund för dataprogrammet. De hittade nyttan tack vare min produktpresentation med hjälp av bläckpennan. En kund som företaget inte alls tänkt på som användare och kund! Reportern som intervjuade mig var imponerad också och sa att han är verkligen inte tekniskt lagd men förstod produkten genom att jag gjorde det så enkelt. Den dagen fick jag mycket beröm och svävade på moln!

Nu gäller det för mig att hitta många knorrar till presentationen av min produktidé. Jag gör som jag brukar, tänker i attacker och sedan får det vila i en hel massa gånger. Har ju hittat en "nyckel" som känns så läskigt rätt och då måste det ju bli excellent presenterat. Det är ett företag med ett tjugotal kontor runt om i världen.

Minns så väl när jag var in till innovationscentrum här i stan för några år sedan och berättade om min produktidé. Mannen gillade produkten och undrade om jag i övermorgon kunde presentera den för en grupp som fattar beslut om pengar. Om jag kunde presentera en design, kostnadskalkyl osv. Visst kan jag det! Herre min je! Hade ju verkligen ingen susning om designen och hur tusan ska jag veta vad den kostar i material, tillverkning, omkostnader och vad den ska säljas för.
Upprymd och funderande ställde jag mig vid altandörren och rökte. Det slutade regna och solen kom fram. Den superstora björken blev träffad av strålarna på ett helt fantastiskt sätt och alla löven såg ut att blänka av guld. Och vips! Designen var ju självklar, namnet på produkten kändes klockren och sen knåpade jag ihop min kalkyl. Den godkändes och jag fick pengar till en förstudie. Magi!

Egot! De vanligaste sakerna som egot identifierar sig med har att göra med speciella förmågor, relationer, den egna och släktens historia, trosföreställnngar och ofta även politiska, nationalistiska, religiösa och andra kollektiva identifieringar, däribland ras. Inget av detta är du, skriver Eckhart Tolle. Egots behov vill aldrig ta slut. Det känner sig sårbart och hotar och lever därför i ett tillstånd av rädsla och brist.
Det här är saker jag bara skytt i hela mitt liv. Är så anti mot stora grupper och annat men när jag några få gånger resonerat högt med någon så har mina tankar inte förståtts alls. Jag har alltid varit en katt bland alla hermeliner. Med rätta förstår jag! Att höra till ett socialt sammanhang lite av och till måste man för att veta att man existerar och för att få bekräftelse. Utan detta blir livet mycket tomt kan jag säga. Och detta händer nog många fler än mig, så blev det till följd av min utmattningsdepression och långvarig sjukskrivning. Det är av samhället inte tillåtet att synas då nämligen. Själv studerade jag just av den anledningen, men det är enligt regelverket inte tillåtet, fast ibland måste man göra det man själv vet att man mår bättre av.

Njutning och välbehag kommer alltid från något utanför dig, medan glädje kommer inifrån. Om det inte finns glädje, lätthet och välbefinnande i det du gör innebär det inte nödvändigtvis att du behöver förändra det du gör.

Det kan räcka att förändra ditt sätt att göra det på. Var du än är, var där till hundra procent. Om du upplever ditt här och nu som outhärdligt och det gör dig olycklig har du tre möjligheter: avlägsna dig från situationen, förändra den eller acceptera den helt och hållet, säger Echart Tolle.
Jag hade en outhärdlig situation på jobbet i tio års tid. Jag försökte förändra det genom att ta hjälp av företagshälsovården, facket, en konsult som ville föra min talan då hon såg min utsatta situation, VDn och den ansvariga för arbetsmiljön. Jag försökte acceptera vad nu än pågick bakom ridåerna och jag försökte förändra genom att be om tjänsteledighet vilket jag förbjöds att få. Det jag inte vågade göra var att gå därifrån och till arbetslöshet och ligga samhället till last. Nu blev det så ändå, vilket tog många år att acceptera, för jag vill klara mig själv.

Stänger man av hjärnan, exempelvis när man mediterar, så lyssnar man med hjärtat. När den verbala förmågan i vänster hjärnhalva tystas, tar den visuella förmågan i höger hjärnhalva över, vilket kan resultera i en angenäm frist, då man kan känna sig fri från kritik, säger Eckhart Tolle.
Genom sjukgymnastik inriktad mot kroppskännedom (mindfulness) lärde jag mig att avslappnad andning och avslappnad kropp är A och O, därigenom kom jag även i kontakt med yoga och meditation. Jag förstår ju nu varför lite yoga och meditation varje dag är välbehövligt för mig när jag tänker på hur jag beskrev mig lite längre upp i texten.

Tro nu inte jag är andlig, men jag har väl kanhända andligheten i mig!

Att jag är annorlunda, det vet jag! Eller som någon sa, jag känner det som att du ofta tycker att du är på fel plats... näe, vänta. Du känner nog snarare så att du befinner dig på helt fel planet!

Är nog inne i en process av inre förändring märker jag

Skrev om min eufori häromdagen och kom på att den känslan har jag inte haft sedan den dag jag och företaget förhandlade om min anställnings upphörande den 4/6-2002. Det är nästan tio år sedan. "Skiten" har äntligen släppt taget om mig, aj aj. Menar att jag äntligen släppt taget om "skiten".

Dagens tanke ur "En härlig bok" av Mia Törnblom:

"Det är vi själv och ingen annan
som är ansvarig för konsekvenserna av våra val"

Igår badade Anjelina och jag bastu i nästan en och en halvtimme. Det blev ansiktsmask, kroppsgnugg, inpackning och mycket prat om det andliga och oförklarliga. Jag berättade om mina upplevelser av hjälp när Elliott kördes på, om när farmor gav mig en hälsning vid kosläppet på Wirum i maj förra året och om hur min karda samma dag var rengjord av "någon" plus mycket annat.

Jag hann inte få mina långa naglar målade och inte hann vi putsa till mitt hår heller, men äta mammas makaronilåda och avsluta med förrätten som Anjelina var sugen på hann vi med. Hemåt vid 18.30 för att ge Elliott mat och trilla köttbullar. Smeten väntade på mig i kylskåpet.

Det snöade och stormade som tusan vid 23.30 när vi var ut på sista rundan. Skrattade åt Elliotts fnysande i motvind, lite svårt att andas tror jag.

Dagens morgonen startade med att skyffla en massa blötsnö. Urgeli murgeli. Vackert står mina glastuplipaner i snön!

Jag har landat lite i min eufori och fått en släng av eftertänk. Det är nästan på 10 år sedan jag svävade så här glatt, och då var det för att den 4/6-2002 avslutades kapitlet på företaget som drev mig till ohälsa. Det mötet avslutades med att företagets personalchef, som förhandlade med mig och facket, med orden "Och det som hänt håller du tyst om, du berättar ingenting". Det säger väl ändå allt! Munkavle på! Själv visste jag inte då ens vad som egentligen hänt. Men har senare förstått att det pågick ett spel bakom ridåerna där VD och alla i ledningsgruppen undantaget konstruktionschefen väl försökte sätta mig på min plats eller nåt sånt, det pågick ett maktspel i lönndom. Två av de som deltog fick ont i sitt samvete senare. Den ena mogna mannen bad mig med våta ögon förlåta vad han gjort mot mig och den andre vid ett annat tillfälle lät tårarna trilla och bad om förlåtelse. Jag förlät båda två på stående fot, fast egentligen utan att veta vad de gjort men det var inte väsentligt utan det väsentliga var att detta bekräftade att jag blivit utsatt. Att mitt dåliga mående hade rötter i något.

Uppviglaren, personalchefen, förbjöd mig de sista två åren att vända mig direkt till VD. Han skrek till mig att "allt ska gå genom mig, så mycket du bara vet det, du får i n t e gå in till VDn det är du förbjuden till att göra. I ett samtal med VDn innan jag slutade sa han att han aldrig förbjudit mig att vända mig till honom. Det var väl ytterligare ett sätt att utöva makt över mig. När denne personalchef slutade strax innan jag själv tog (äntligen fick tjänsteledigt) så hann han bara landa innan en naturkatastrop i stora mått skedde i detta land och när han återvände till Sverige och fick anställning i ett samhälle så skedde ett väpnat rån och stort pådrag. Karma?
Uppviglaren förbjöd mig under de sista 7 åren att säga något om mina inköpspriser. Lycklig som en lärka en dag var jag när jag just lagt på luren och han klev in på mitt rum, utbrast "nu sparade jag 80.000 kronor på ett bräde", som fick motkommentaren "det säger du inget om högt". Förbättrade under de åren materialkvalitéten, ökade omsättningshastigheten och sänkte under åren som inköpare priserna med 15.000.000 kronor vilket aldrig nämndes. Ingen uppmärksamhet av företaget, men mycket fina lovord från koncernledningen.

Sammanfattningsvis var de av någon anledning rädda för mig, de såg mig kanske som ett hot trots att jag alltid bara gjorde det jag gjorde för företagets bästa. De försökte utöva makt på alla möjliga vis. Att stå emot det diffusa och som inte gick att ta på knäckte mig till slut. Läste nåt passande bra i boken "Lev livet fullt ut", att utöva makt över andra är en svaghet förklädd till styrka. Så sant, så sant.

"Det finns ingen verklighet, bara upplevelser!"

Nu ska jag snart börja veva med redskap i köket för att i eftermiddag bjuda husse på ett litet påskbord!

"Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta..."

Jag svävar fram idag! Jag var på samtal förra veckan hos ett företag och idag bestämde vi att måndag 24/10 kl. 13.00 börjar jag min arbetsträning hos dom. Det ska bli så kul!

Gick en sväng på stan efter mötet för att hitta lite nytt till garderoben. Hittade något annat, ett glitternagelack som jag provade idag.

Hämtade upp husse och hund. Lastade ur mina matkassar och annat. När jag var halvvägs in i garaget kände jag motstånd och hörde dovt ljud. Vad i helvete nu? Framdelen av bilen är inne. Får upp dörren på glänt och kliver ur. Ser rispor i lacken. Helvete! Hur gick det här till? Jag har kört på "kryckan" som håller upp dörren och då vek sig dörren in i bilen. Svor, backade ut bilen helt, studerade skadan. Pratade med en fasadbyggare som sa att lite lack fixar till det. Han kunde hjälpa mig. Åh, tack! Kollade skadan en gång till, det var grön färg från garagedörren i lackskadan. Åh, min själ! Det visade sig att jag bara gnuggat bilen och garagedörren mot varandra. Det var bara målarfärg på min bil som gick att skrapa bort med nagel och tvätta av med vatten. Åh, vilken lättnad! Slängde mig om halsen på fasadbyggaren när jag märkte detta! Vilken lycka och vilken lättnad!

Jag fick fönstren bytta i mitt lilla gårdshus i tisdags och det gör skillnad på temperaturen inne. Satte så sent som den 11/10 på mitt oljefyllda element och stödvärmer ibland med konvektorelementet. Förra året satte jag på värmen redan den 1/9 och året före det den 15/9 så jag är så glad att jag kunnat vänta så här länge. Det blir många sparade slantar i elkostnad.

Vilken ljuvlig dag igen! Har rensat ogräs och spolat av den asfalterade innegården. Luftfuktigheten ligger på 97 % så det är inte konstigt att det inte torkar. Temperaturen ligger ännu på +17gr C - helt otroligt. Men nu säger många att det ska börja regna och bli sämre väder, eller kanske man ska säga mera likt oktoberväder som det bör vara.

Aningen begränsad känner jag mig när jag skriver, men eftersom även tunga ting lagts ut här av mig så får även dessa rader bli offentliga. Kan hända att de viss del bara gör läsaren förvirrad, men det bjuder jag på för det blir mest lite som stödanteckningar för min egen del att minnas och ha med mig längre fram i mitt liv.

Offerkoftan slängde jag ut i universum vid sjön Toften torsdag 29/9. Så skönt!

Hade ett fenomenalt bra möte i fredags 30/9 tack vare mina nya insikter. Kursen jag varit på var superb! Bättre än vad jag trodde när jag var där har det visat sig Så gott att jag är en människa som inte har svårt att ändra mig!

På sommaren för drygt två år sedan tog allt fart vad gäller det andliga. Först gick jag på mindfullness och upptäckte vad yoga och särskilt meditation innebär för mig. Harmoni, lugn och styrka. Upptäckte att jag kan heala, min bästa vän blev ett spontant objekt för mina gåvor. Och hon blev smärtfri. Själv såg jag mycket djur under healingproceduren. Mycket märkligt. Började se djur och natur med helt andra ögon. Hade även ett samtal med ett får på vägen hem. Snacka om att håret krullade till sig, trodde jag blivit mer än lovligt tokig, här sitter jag och kör motorvägen hem medan min vän och hennes son sover i bilen och Elliott ligger i kofferten i sin trygga bur, och samtidigt samtalar jag med ett särskilt får i en stor flock.

Har även fått en Jocke-kram i sömnen som var så tydlig. Han gick bort i januari för ett par år sedan drygt och kom till mig senhösten samma år. Kändes som ett tack och farväl.

Har haft hjälpare när Elliott blev påkörd av en bil förra året. Hans lidriga skador beror helt klart på att jag bad om hjälp och fick det. Allt runt Elliott och bilen blev i en dimma, Elliott skrek och jag skrek... vände mig bort. Kände att Elliott lever i varje fiber av min kropp. Vips så fanns han vid min sida. Vi gick hem. Jag vände mig om och såg blodiga tassavtryck från hans båda baktassar. Vi vandrade stillsamt hem.

I maj i år fick jag min karda tvättad av morfars ande m.fl. Mycket märkligt. Gick ifrån min tänkta tvätt, skulle lägga kardan i blöt medan mor och jag for på kosläppet. Där fick jag kontakt med underbara farmor på ett jäkligt häftigt sätt.

Nu i sommar har jag sett en svart skugga vid Gamla vattentornet och även en man klädd i brunt rastandes sin boxer utanför Midgård och inget av det finns egentligen men jag upplevde det som mycket verkligt. Även Elliott såg den svarta skuggan.

Det ska bli spännande att utforska denna dimension lite närmare. Det sägs från olika håll att healing och att prata med djur är något för mig. Får se vad framtiden har med sig. Intressant ska det bli på alla de vis, bara jag vågar öppna upp mig...

Attrahera det du vill ha!!!

Aj, aj, aj för Pro-Kolin! Ge icke det till en hund med känslig mage som har diarré. Vi hamnade i diarréts djupaste dal med slem och blod och eländes elände. Kravlade upp oss ur avföringens djup för några dagar sedan...

Tina med söta Daniel var förbi här förra söndagen. Regn o rusk - en av ytterst få dagar denna sommar. De for vidare till Stockholm efter lite fika o glass. Att underhålla en ung grabb på dessa kvadratmeter går fetbort.

Var kattvakt måndag och tisdag förra veckan eftersom lillsyrran var på kurs via jobbet i Göteborg.

... för att dippa ner i ett mörker där husses far lämnat oss tisdag morgon den 9/8
En underbar medmänniska, vän och man. Så lyhörd, så hjälpsam, så varmhjärtad och medkännande. Husses mor och far var som en radarpar. De fixade och donade utan att det märktes i ett samspel, och vips var allt dukat eller avdukat. Framtrollat eller borttrollat.

Lillsyrran sitter i skrivande stund på Bamboo, Jockes favvoplace, och äter mongolisk buffé.

Själv försöker jag planera ihop min 50-årsfest. Menyn halvklar, gäster halvklara, fått lov om lån av bord och stolar. Känns ju halvkymigt att planera fest och däremellan gå på en begravning.

Kläder och skor till begravning - check - tack, syster o systerdotter! Äger ju inget svart i min garderob. Aldrig gjort och lär aldrig ske.

Hemkommen från Ankarsrum där Elliott fått skutta fritt längs kajen varje morgon. Han börjar återhämta sig. Aptiten är tillbaka, att bära pinnar är kul, att döda handduk är kul och att stirra på matte med blicken "Vad gör vi nu" är också tillbaks. Älskade lilla räka, nybadad och nerklippt!

Just i skrivande stund så drog en trebent hund förbi in till sovrumsavdelningen. Han som glatt skuttat på alla fyra när vi varit i byn. Jävla tåstump!!!! Troligen blev turen med systerdottern på 2,5 timme för lång i lördags när jag storstädade hos vännen i förlängda familjen som befanns ig på Åland just då. Helt ovetandes om att dammvippan vinade i hennes hem

Elliott har ätit duktigt nu i några dagar. Skönt att 10 dagars handmatande och trugande är förbi och ett minne blott!

Känner mig känslomässigt halt

Mycket skit har jag gått igenom, vadat med höga stövlar genom träsket. Ensam har jag oftast stått när kalla vindar piskat mig vilt. Härliga underbara farmor har dock alltid fått mig att må gott! Nu finns hon inte mera, men hon är med mig!

"Varje sekund jag ältar det förflutna...
är en sekund jag stjäl från framtiden"

I träsket fastnade jag år 1995 och där blev jag kvar. Terapeuter hit och dit. Ve dem! De vill bara att man ska fortsätta att vada i skit, att älta det som hänt. Genom Mindfullness hittade jag människor som vill att man ska framåt och sluta att vada, att börja simma med strömmen är mera deras melodi. Igår började jag också att simma Härliga Elin och jag hade ett sista samtal. Elin tror på mig! Och inte bara för att hon är i yrket, utan hon menar det ärligt och uppriktigt. Vi spelade upp olika tänkbara scenarion till min väg tillbaka till yrkeslivet igen. Hon har också lärt mig att se saker som delmål och inget slutgiltigt, vägen tillbaks går från A till B och ska inte direkt till Ö från A. Öhö!

Jag vet att jag gjort ett medvetet val att vara fast och ödsla energi på idioter. För så är det nämligen, att våra tankar föder känslor och vad vi tänker styr vi själva. Jag styrde ständigt mot avgrunden och mörkret istället för grönbetet och solljuset.

Jag nämnde för Elin att jag var besviken över att kursen i Personlig Utveckling inte blev av och hon kontrade med att säga att sådana kan du hålla själv!
När jag kom till Elin den 5/1 i år så var jag nere i stövelskaften. Jag kom dit med Trädet den 18/5 och hon såg mig med helt andra ögon. Där satt jag helt plötsligt väldigt engagerad och fulladdad med energi och bara spruta ur mig idéer och tankar. Höll plötsligt i ett spontant föredrag i ett ämne "Min väg tillbaka". Där mötte Elin mitt rätta Jag - och det är ett väldigt härligt Jag.

Elin förde upp Trädet som samtalsämne igår och undrade om det hänt något med det. Jepp, nu har jag fört dit lite motton jag vill ha med mig. Trädet har olika grenar som står för vad jag VILL, vad jag GÖR, vad jag vill HA och vad jag har för MÅL. Och har även klottrat dit mina HINDER. När vi sist pratade om trädet i maj så sa jag att jag skulle bygga vidare med alla HINDER. Tydligt fokusskifte kan man säga - från HINDER till HUR.

I mun på varandra sa vi att jag kanske skulle genomföra någon ritual för att bli av med det som varit. Vanligen ska man inte stänga dörrar, sa Elin, men du stänger dörren för det svarta men behåller dina erfarenheter och då tycker jag helt klart att man kan göra så som du säger - Stäng dörren, lås och kasta bort nyckeln.

Mediterade i förmiddags! Nyckeln finns inte och dörren är stängd. Idag är Dag 1 i resten av mitt härliga underbara liv. Jag har släppt mig själv fri! Lätt som en fjäder ska jag sväva runt i livets vindar. Aha! Är det därför jag såg så många fjädrar förra året och likaså i år. Ett tecken! Tack för det!

För många år sedan gick jag på en analys som skedde med toner. Man skulle själv ta den ton som spelades på keyboarden. Detta var någon dag innan vi på utbildningen skulle sjunga för varandra i klassen. Den som inte vågade sjunga inför de övriga 23 fick sjunga i örat på denna kvinna och så gav hon sin feed-back. Åter till analysen.
Jag tog alla toner spot on, men med en vek och tunn röst. Fick också höra att jag upplevde det som att jag alltid var på fel plats... näe, du upplever det nog som så att du är på helt fel planet. Där gav jag upp ett gapskratt. Det stämmer så väl! Förstår inte varför, men så är det. Tänker aningen annorlunda, har intuition och går lite åt det andliga. Jag tänker oftast utanför "lådan". Och så var det sången.
Det var bara fyra som sjöng högt inför alla andra. De tre övriga hade jättebra sångröster och så var det då jag. Jag sjöng! Inför folk! För första gången i mitt liv! Fick rungande applåder för min vaggvisa på finska. Härlig befrielse att våga göra det. Så stolt jag var över mig själv. Man måste faktiskt våga hoppa för att vinna något... och faktiskt, vad tusan gör det om det blir ett magplask. Man är en erfarenhet rikare!

Jag ska banne mig göra mig en egen liten planet på denna planet. Kan ju inte leva hela livet som ett UFO...

Mina motton
* Sluta vilja - bara gör.
* Mål behöver rötter i mitt känsloliv.
* Rädsla sitter bara i huvudet.
* Vi lever inte på pengar, vi lever av tillfredsställelse.
* Förväntningar skapar oro & ångest.
* Lära mig att acceptera ovissheten.
* Att vara positiv kräver inget av mig.
* Det är känslan, inte handlingen som berör.
* Det är hur vi hanterar problemen som gör skillnad - 80 % av dem skapar vi själva så sluta genast att skapa problem och de övriga 20 % kan vi ändå inget göra åt så skit i dom.
* Tolka situationer så att dom inte stressar mig! I slutänden är det mitt sätt att tolka och reagera på en situation som avgör om jag blir stressad eller inte.

Förlåtelse: Ge upp hoppet om att det kunde varit annorlunda då!

Återhämtning: Se till att det som kräver uppmärksamhet också är det som intresserar mig. Finn dagliga gärningar där jag känner fascination.

Jag är rädd! Ska opereras tis 1/2 och det skrämmer skiten ur mig. Jag är orolig för att komplikationerna efter operationen ska ta mitt liv. Skrämmande tanke, och därför ska jag upprätta ett testamente. Hualigen!

Jag sitter fast igen - i utmattningsdepression - och aldrig någonsin hade jag väl trott att arbetslivets pris skulle bli detta. Jag är rädd för att min ångest kanske snart tar ut sin rätt i form av att ta mitt liv. Jag är verkligen inte i god kondition för en operation, om man inte hittar en 90-åring i god vigör. Farmor var sån, jag är mera kass än vad hon någonsin var.

Lör 23/10-2010 trodde jag att jag skulle dö. Döden om den infunnit sig då hade varit en befrielse. Jag förstår valet - dö eller leva - jag var så matt, trött och utslagen. Så där och då hade jag gärna valt att dö... men hade velat orka skriva mitt testamente. Jag hade både papper och penna nära mig men orkade inte sträcka mig fram. Förstår du min orkeslöshet? Förstår du att jag gav upp? Men hängde uppenbarligen ändå inte in *haha*

Jag var ute på arbetsträning och blev sämre pga förhållandena där och etter värre blev det eftersom mitt blodvärde visade sig vara rejält uselt - 78 ist för normala ca 150. Världen min började gunga 28/9-2010. Gick ner för en hög gallertrappa i Vimmerby och sedan dess så snurrar världen. Jag äter järntabletter och värdet den 23/11-2010 var 121.

Jag oroar mig för komplikationerna, undrar hur många flera än den jag vet som inte anmält avdelningen. Den kvinna som gjorde titthållskirurgi fick hemska smärtor och lång återhämtning pga infektion. Jag vill inte ha någon infektion. Jag önskade då och ännu mera nu att hon valt att göra anmälan. Hur många gör så? Massor? Dolda missöden som gör döden? Operationen är enkel men komplikationer finns... peppar mig allt jag kan så tro inte att jag är pessimist... men testamente ska jag skriva.

Underbara husse lovar att ta hand om mig någon dag! Han har en soffa som är perfekt att rulla ner i och rulla ut ur. Det är viktigt! Husse tar hand om Elliott också. Han blir hämtad här på morgonen innan jag själv ska släpa mig till ättestuppan. Gräsligt men jag måste, alternativ finns inte. Det blir nog bra....

Fnys! 55 står för de dagar jag var utan ersättning. Skrev på ett forum om att jag tyckte det började bli kämpigt utan pengar. Fick till svar av en person jag respekterar att jag gnäller. Är det att gnälla? Att få samtal från FK och få presenterat sin handläggare innan att jag fått själv vetskap om att sjukskrivningen gått igen var service tyckte X, själv höll jag på att skita på mig och räknade med att jag gjort något fel.

Att jag blev utan ersättning så pass länge hör ihop med att jag fick fel information från min arroganta handläggare på FK. Jag gjorde allt rätt och enligt direktiv, men direktiven var fel - jag fick stå för det! Men jag fick min julskinka och julisar till syskonbarnen! Härligt!!

Såg just ett tv-program. Paralyserad var ett ord som fastnade. Jag är nog paralyserad - jag sitter "fast" - men varför sitter jag fast? Får ta och fundera på det ett varv...

Nu går jag över till att skriva mitt testamente, för säkerhets skull.

I går gjorde jag min sista dag för nu. Stället jag är på var tvunget att skaffa hängavtal med facket för att hålla mig försäkrad etc och det var ju inte intressant. De första 5 månaderna där kände jag mig nyttjad, den sista kände jag mig utnyttjad förutom all kaos och misstag som blev. Det var verkligen en röra som jag kände att jag mer än gärna tar mig ur. Aldrig någonsin har jag valt att ta avslut själv, men nu gjorde jag det.

No hard feelings! Gillar där jag har varit, miljön och min närmaste arbetskamrat framförallt. De sista tre veckorna bytte jag arbetsplats, kul och härligt om än lite turbulent.

Efterarbetet av vår införsäljning har varit minst sagt knölig men om jag tittar på de resultat som är mätbara för mig så sålde jag i det ena fallet 160% över det som ska vara målet och nu i det sista fallet sålde jag 140% över målet och då talar jag om det man har som börvärde i kronor som säljare. Fick sedan veta av T.N. när jag gav mitt slutresultat av den sista införsäljningen att de jag jobbat för troligen aldrig fått in den summan jag kammat hem och att T.N. inte räknat med att jag skulle sälja så bra som jag gjorde. Min produkten har en kundbegränsning och av de kunder jag hade att tillgå som potentiella/återkommande så sålde jag in till nästan 50% av de tänkbara. Det är jäklar i mig inte illa pinkat!
Det lite roliga i kråksången är den att T.N. tagit in ett par andra säljare den sista tiden för en provanställning. Dem betalar han ju givetvis lön för... men de säljer inget. Jag å andra sidan som varit gratis säljer som fan men får gå

Kanhända att jag får återkomma för att göra registeruppdateringar hos T.N. Men det bästa av allt är det spontana snack jag hade med F.L. på "långhals". Stora saker på G i höst. Han ser en potential i mig som projektledare. Undrade om jag funderat på att starta EF... ingen dum idé, verkligen ingen dum idé. Det är andra gången jag får frågan om just att leda projekt. Kanske det är min framtid! Vi får se, vi får se...

Jag fick en fin blomma och ett presentkort! Det kändes väldigt välment och jag blev

Jag är envis, envis och ihärdig som få! Försöker slå knut på mig själv för att behaga

Jag har haft kommunikationsproblem med FK i en månad. Jag får inget svar. Att inget svar få gör att min förstress kickade igång skärtorsdag eftermiddag den 1/4. Kroppen svarar med lindriga stressymptom. Frågan jag ställer mig är hur länge jag ska låta symptomen rida mig? Frågor som oroade mig och jag ställde hos FK fick jag svar på igår. Ska det ta 4 veckor att få svar?

Nu för en vecka sedan så fick jag ett nytt uppdrag på företaget jag gör min arbetsträning på. Fine! Inget att säga om det och AF vet om att min magkänsla säger mig att det är färdigt med arbetsträningen där.
I torsdags så fick jag först veta att jag ingen anställning lär få, två minuter senare fick jag ett uppdrag och jag skulle också kunna hänga på det nya företaget ett par dagar utifall det behövdes för att sätta mig in i den försäljning det gällde.
Jag cyklade på måndagmorgonen iväg till mitt nya arbetsställe. Där fick jag efter mötet ett eget kontor. Chockad blev jag över att jag uppenbarligen skulle bli placerad där. Det var inget jag blivit informerad om. Till frukost cyklade jag till min vanliga arbetsplats och upptäckte att min kontorsstol rymt.. Även min kollega var försvunnen. Jag fick ingen möjlighet att avsluta de trådar som hände i luften för det tidigare säljuppdraget. Jag fick senare av min kollega veta att chefen förflyttat min kontorsstol i fredags.
På tisdag dök jag upp igen och då var datorjäveln puts väck. Förflyttad enligt direktiv från chefen som ägnade sig åt långskottsdirigering från Cypern. Helvete!
På onsdag (idag) cyklade jag från företag 2 tillbaks till företag 1 och sedan därifrån till den nya adressen för företag 2 - där min dator fanns. Ingen koppling till servern. Cyklade från den adressen tillbaka till den första adressen för att koppla upp mig och skicka min info till min kollega. Less? Mycket!!!

Så jäkla jobbigt att mitt avslut och informationsdelning tog mig 3 timmar istället för 15 minuter. Mina arbetskamrater på det nya stället undrar nog vad tusan jag håller på med. Vill ju inte sätta in dom i härvan jag befinner mig i och jag gör då rakt inte som chefen sa - skit i kartan. Jag kan väl inte skita i den när jag sitter på annonsmaterial och annan info som de behöver som ska ta över det jag från ena sekunden till den andra ska släppa.

En massa surr på första företaget, det andra är det å ena sidan lugnare på men vissa saker finns ingen information om och information jag får förändras så det gäller att vrida sig ur led och anpassa sig. Baaaah! Varför är det så rörigt och oklart?

Nu är jag färdig med det hela känner jag. Att fara runt som en kula i ett flipperspel och förflyttas dit det passar utan att det ger mig själv något på sikt, så kan det inte fortgå. Har i mitt inre fattat ett beslut. Tills förändring sker så får de väl spela med mig bäst de vill.

Fick idag per telefon av min underbara handledare på AF veta att min tid i samverkan slutar nu den 19:e. Vad väntar mig sen tro?

Kristallkulan säger mig att snart är min tid till ända på min arbetsträningsplats. Jag har varit där sedan den 3/11-2009 och stormtrivs. Jag är nu ute och jobbar mellan 8 - 12 måndag till torsdag och har fredagarna ledigt för återhämtning.

Ett bättre ställe än det jag är på hade jag verkligen inte kunnat finna. Jag har en fantastisk arbetskamrat och fikastunderna tillsammans med de övriga i lokalerna har varit små guldkorn för mig. Att känna gemenskap, att skratta tillsammans och bara vara med har gjort att jag levt upp igen. Tack alla ni som finns där!

Idag hade AF, chefen och jag ett möte hos AF och utifrån det samtalet att döma ser jag ättestupan komma mig till mötes innan april månad är slut. Jag är så imponerad och nöjd med mig själv över hur lugnt jag tar det hela.

Jag har fixat arbetsträningen med bravur. Har inga frånvarodagar. Passar in. Kommer med idéer och tips på små förändringar som uppskattas. Fick veta vad försäljningsbudgeten ligger på och när jag räknade om min försäljning till det antal timmar jag jobbar så är resultatet 160%. Jag fungerar bra helt enkelt så det är inte jag som brister... och ändå så säger min kristallkula att detta tar snart slut.

I - 10gr C och solsken rullade jag bilen mot Långsjön. Vi träffades 10.30 för att hedra och minnas Jocke. Fantastiskt väder. Stunden tillsammans var i värme, med minnen och även med framtidsutsikter. Kl 12.20 skiljdes vi åt.

"Det ordnar sig, det gör det alltid" J.S.

När vi dör så är det slut på livet, men inte relationen...

Hatar hösten, hatar alla dagar i septemper fram till min födelsedag... vanligen, men inte i år! Vilken härlig höst det varit, så gott jag haft det, så bra jag mått - en ångestattack som är det första, och enda hoppas jag, för året. Det är bara Ellekråkan som varit krank här i familjen.

När jag föddes så var jag skild från min mor i 4-5 dygn. Hon i sitt kejsarsnitt och tunn som hon var höll på att mista livet pga för tung etersövning så det tog flera dagar för henne att hämta sig. Under de dygnen låg jag i en linda, då lindade man in armarna också, och blev väl inte mer än matad och bytt på gissar jag. Gissar att det är detta trauma som gör att jag verkligen är rädd för min egen födelsedag. Numera firar vi den inte för jag har sagt ifrån. Hur ska man fira sin födelsedag samtidigt som man känner sig övergiven, ledsen och ensam? Kanske till och med en liten unge har ett minne som inte går att sudda ut! Det är boken som Marlo Morgan skrivit, Budskap från andra sidan, som inspirerade mig till detta. Hennes berättelse i vandringen genom Australien med aboriginer och deras start för fest: Att jag lyckats med något, att jag utvecklats, att jag upplever mig vara värd att firas - Då är det fest! Här styr inte dagar från födelsen utan annan tillväxt och det gillar jag.

Mor min är oförtjust i att jag vägrar fira min födelsedag. För henne är minnet underbart fantastiska höstdagar (som dessa) med mig, sin förstfödda med i ett bylte på härliga höstpromenader.

Jag stod när jag var 7 månader, gick när jag 9 månader och gjorde utbrott strax efter. Vi bodde på andra våningen och mor stängde dörren när hon gick ner för att hinka upp vatten. Lilla jag fann ett par böcker - bl.a. Bibeln (som är fet) och de hjälpte mig att nå dörrhandtaget så jag blev fri. Jag kröp tillbaka med böckerna för att inte lämna några spår efter mig och sedan susade jag trapporna ner i full glädje. Mor min blev galen! Hon spanade på mig en gång och därefter var dörren låst. Det gick några månader...

Mor gick ner igen för att hinka vatten och jag skulle glädja henne så jag klättrade upp i fönstret (på våning två), vinkade och ropade "Hej, mamma!". Det dök upp kaktusar i våra fönster!

Jag älskade presentationssången till Bröderna Cartwraight men icke för barnaögon så vi fick hoppa i kojs min syster och jag. Syrran låg i undersäng och jag i översäng. Innan hade lilla listiga råttan (jag) ställt in speglarna på spegelbordet så jag kunde se TV:n. Jag gjorde bort mig och fnissade till nån gång... sedan stängdes speglarna.

Jag var en liten problemlösare redan på den tiden, och det är jag nu med... ska bara hitta vägen!

Klockan 06 orkade jag masa mig upp ur sängen, frukost, långpromenad och dusch. Vips så var klockan 08.54 och nu var det bråttom. Hann slarva bort mina bilnycklar två gånger under loppet av två minuter. Snacka om att bli stressad!

09.03 och nu hittar jag fan ta mig inte ingången. Irrar runt och sedan tillbaka till bilen för att ringa upp B.A. så han får dirigera mig rätt genom att stå och vinka åt mig vid den ena dörren jag nyss varit och vänt vid. Mötet gick superbra - B.A. tror på och gillar min produkt och tillverkar den gärna åt mig när det så blir dax
Detta var verkligen ett ödesmöte på det sätt att hade han stjälpt mig så vete tusan vart jag vänt mig. Nu vet jag att hans gedigna och breda nätverk även finns till för mig. Tänk så ballt om det inom en överskådlig framtid tillverkas en produkt á la mig här i stan. Ännu är det många kvarnar som ska mala, men ett stort steg är taget...

Gav Elle en kort sväng när vi kommit hem igen vid 10.30 och sedan blev det grötfrukost. Därefter en stunds vila, mycket välbehövligt. Att gå upp 06 är ju inte min melodi och sömnen har det varit lite si och så med i natt.

Jag har ju lite stenåldersmässiga dokument som hör till min produkt sparade i diskettform. Nu tog husse dom med sig för att köra över dom till lite mera aktuell form.

Änglakorten gav mig Effektivitet - Nog har jag varit effektiv alltid men nu hade jag ju gärna sett att det gav utdelning också i någon form. Nåja, det ultimata mötet kvarstår ju förstås!

Ödesdag - Tors 11/5
Tid - 09.00
Plats - Welux
Ärendekategori - Mycket betydelsefullt för min framtid
Ämneskategori - Min uppfinning

Hu, vad jag börjar bli pirrig!

Det blir extremt tidigt i säng ikväll för att orka gå upp tidigt och hinna med allt gomorronbestyr såsom yoga, meditation, fruktfrukost & te + choklad, promenad, grötfrukost, dusch, att samla mig och sedan glida iväg. Så jäkla spännande!

Jag fann mig själv!

Hur livet ter sig när man går hemma och dräller i ett sjukdomstillstånd som beskrivits som både utmattningsdepression och utmattningssyndrom är mycket svårt att beskriva.

För någon vecka sedan beskrev jag tillståndet såhär: Tänk dig en spegelblank sjö, du kastar ut en sten, ytspänningen tar emot värsta dunsen och med ett kluck så dinglar stenen ner till botten. Du ser bara en lätt krusning på ytan och i botten på sjön har din sten inte gjort någon skada alls, bara lagt sig stillsamt där i sjöbotten.

Om jag är sjön och någon kastar en sten på mig så finns här ingen ytspänning alls utan stenen skapar jättestora svallvågor som slår sönder växtligheten vid strandkanten när vågorna vilt kastas upp. Att ytspänningen min saknas gör också det till följd att stenen som nu hamnat där i sjöbotten har hårt dunsat ner och skapat ett "sår" i dess botten.

Jag är äntligen klar! Klar med lidandet! Klar med tillståndet och fått nog av fängelset.

Jag har fått en ny känsla som är så stor. Tror jag bör kalla den för innerlig. Jag är innerligt tacksam för att jag lever och för att jag finns. Känslorna har hittat ett djup som inte funnits där förut även om jag nog räknar mig till en mycket känslosam individ. Det är kanske detta de som sett pärleporten men vänt om känner efter sina upplevelser! Livets futtigheter är de dyrbaraste skatterna av upplevelser som finns, och av dom finns det många.

"Utan bark" illustrerar smärtsamt vackert hur mitt liv sett ut.

... och har äntligen lyckats att frita mig själv!

Precis, precis så känns det! I vågskvalpen dyker nu upp en stor, stor sorg. Sorg över de år som försvunnit i ett dimmigt dunkel. Först de 10 åren jag stressade på jobbet och sedan de 10 åren som jag red drepressionens och ångestens vågor. Jag tappade mina vänner, tappade bort mig själv och tappade bort fokus på livets viktigheter.

I ett mörker så nattsvart jag vandrat som en levande död, trevat mig fram i ett snårigt törne av taggar och snår.

Den sista nyckeln till min frihet fann jag i verktygsformen basal kroppskännedom även kallad för mindfullness plus yoga och meditation som jag ägnar mig åt så gott som varje morgon sedan någon månad tillbaka.

Yoga och meditation är verkligen en själsligt lugn start på dagen.

Jag måste även lägga till andning! Andas människa! Långsamt och lugnt! Att ha kontroll på andningen är så himla viktig. Det är banne mig A och O skulle jag vilja påstå.

Jag och min kropp är stressfri och det är magisk känsla! Jag lever igen! Jag är i hjärtat glad igen!

När jag blev sjukskriven så var det för stress som under min långa sjukperiod förvandlade sig till en förstress och det är denna förstress jag lärt mig att hantera. Kanske att det inte alltid kommer att gå helt men vad gör väl det!

Jag har även ansträngt mig sedan i höstas med att befinna mig i nuet. Känna dofter, höra fågelsången, se knopparna slå ut, studera djur, se på människor och att se människan i sig. Att vara här och nu, inte där och då

Att sedan fått veta av AF häromdagen att jag inte lär vara berättigad till A-kassa om/när jag väl är friskskriven och utan beskydd av FK om/när jag blir arbetslös, det försöker jag se som en Piss i Mississippi

Ännu denna dag har inget blivit som det borde ha gjort

Crazy A - Upp vid 08, en nerkortad gomorronprommis på 45 min, ge Elle sin frukost och så iväg till ett tidsbokat möte 10.40. Fel dag! Skulle enligt henne varit där igår
Fick en ny tid 9.30 imorgon så det ordnade sig.

Lärdom: Inget att hesta upp sig för utan ta det med ett leende! För bara någon månad sedan hade jag blivit skogstokig för att det blev fel.

Crazy B - Glömde en av mina matkassar betalt och nedpackat på Willys. Jag har vaktat den åt dig sa kassörskan när jag dök upp. Jag skrattade och tackade för hjälpen.

Lärdom: Lunga för fan ner dig så du är ännu bättre i nuet! Hasta inte iväg fysiskt innan du även fått tankarna dina med dig.

Crazy C - Nu eftersom jag ändå var iväg med bilen och "finklädd" så for jag tillbaka till Åhléns med min nyss inköpta spegel. Tryckte upp hissen till 3:e våningen, väntade in en äldre man som med råge passerat pensionsåldern. Han blev så till sig av att jag väntat in honom så han började tillrättalägga sitt gråa hår samtidigt som han sa nåt om att det var ju trevligt att en sådan gammal man som han fick så gott bemötande

Lärdom: En liten ynka bit av uppmärksamhet gör nog inte bara en gammal man glad!

Happy D - På Åhléns fick de jobba hårt med att försöka få bort prislappen på den ena sidan och likaså med det andra märket som satt på förstoringssidan. Jag försökte pilla bort detta själv hemma men insåg snabbt att jag bara skulle bli galet vansinnig. Bättre att de själva blir varse om att lapparna är ett problem för kunden. Ett trevligt samtal fick jag med kassörskan för vi pratade på om inköpsproblematik. Har ju en gång jobbat med sånt.

Skuttade glatt mot bilen efter en stund med en spegel utan etiketter plus en duschkräm som jag fick som lite bonus

Lärdom: Påpeka problem med ett leende istället för att ta till klagan med munnen smal som ett streck och ögon med stickande blick!


Och nu... regnet hänger lite i luften, Elliott ligger bredvid mig och snarkar nu vid 14.00. Jag ska jag inta ett mellanmål för att sedan ge mig ut och rasta vargen på Gränsö tänkte jag och då passa på att lägga spår 4, 5, 6 ute på ängen. Gjorde en check hos spårexpertis

Tanken min var rätt, ut på äng och mycket blåst! Vargen är ju bara för mycket tokglad över att få spåra så det är ju nos i vind, nos i backe, nos i vind, irra runt, skutta glatt, vifta svans, fråga matte och jag vet inte vad... Nu ska han få lite att bita i!

Spånar vidare med ytterligare en komponent utöver ett inre lugn!

Kommunikation! Att se och stanna till för att reflektera! Den mesta kommunikationen är icke verbal. Att förstå sig på hundens signalerna hos de fyrbenta, mer än så kanske inte behövs för att vara extremt duktig och kompetent till att kunna förstå, hantera, umgås, träna, berika och aktivera sin hund. Nu skrev jag mer än så och det är lite med glimten i ögat för att just behärska detta "enkla" är verkligen det svåra i det hela

Filosoferar vidare...

Ett inre lugn...
I hur stor utsträckning påverkar det ens hunds vilja till samarbete, att vilja vara till lags, att söka efter svar och tillåtelse, att jobba på att bli uppmärksammad av sin matte?
En positiv attityd...
Gör det att ens hund är mera villig till att hålla kontakt med mig?

Vi är ännu kvar i vår CU-bubbla och jag tror jag börjar förstå varför

Elliott kom och trängde sig ner på trappan hos mig på ett alldeles speciellt sätt idag för när han knött ner sin rumpa så lutade han sig tungt och tillitsfullt mot mig, la sin kind mot min kind och gav ifrån sig en njutningsfull suck. Jag satt med armen om honom och kliade honom lite här och där, och så satt vi en bra stund. Blir ju rörd nu när jag tänker på det för detta har jag inte fått vara med om förut!

Jag har varit icke-rökare i 60 dagar! Det betyder 1800 orökta cigaretter och 3600 oslösade kronor...

Hur i hela fridens namn är jag funtad när jag villigt betalar/betalat pengar för att förpesta och förgifta min egen kropp?

Cigaretter är nog den värsta drogen av dem alla, och det menar jag helt seriöst. Visst är jag väl stolt över att jag fixat det såhär långt men suget finns där trots att jag hostar upp tjära och att återväxten av flimmerhåren ger mig hosta, fast inte så jävlig hosta som jag hade när jag rökte. Nog känner jag mig frächare och friskare men likförbannat rider mig tankarna på den där cigaretten som smakar så ljuvligt... vilken cigarett är det egentligen?

Har jag gjort något dumt som jag ångrar i mitt liv? Verkligen har jag det! Att jag började smygröka vid 13 års ålder är det absolut dummaste jag gjort! Fan vet när och om jag lyckas bli fri nikotinmonstret innan graven...